Att ha orkidee

9/5 -08

Av En person som inte är medlem längre.

Jag har ganska många orkideer? jag vet inte riktigt var de kommit ifrån.
Först var det bara en som jag fick i gåva av kollegor, men den måste ha ringt upp alla sina vänner och bjudit in dem för nu är fönstrerbrädorna fulla.
Ni som är konnessörer skulle kanske inte bli imponerade min kollektion, men jag är mycket berörd, engagerad och smått smickrad.
Men desto längre tiden går som orkideeskötare, desto mer övertygad blir jag; -Jag äger inte orkideerna ? orkideerna äger mig.
Från början hade jag en klar linje och en fast hållning; den som inte klarar av livet i mitt fönster, den åker ut. Inget pjosk, de må vara vackra, men de får anpassa sig till detta lantliga liv. Anpassa sig eller gå under.

Men då jag såg att solen brände de delikata bladen röjdes norrfönstret från förorättat grumsande pelargoner och orkideerna fick mer avpassade livsbetingelser.
Vackrare krukor måste de ha, nåt som passar dessa herrgårdsfröknar, orkideenäring, den bästa jord som handeln erbjuder, intet får fattas dem.
På all denna uppassning svarar de genom att bryta ut i ullöss! Gifter anförskaffas, behandling genomförs, köket desinficeras, krukorna steriliseras, fönstren putsas och giftbesprutas, jorden byts, hunden förvisas ut ur rummet (han har nämligen en rätt ullig päls, kanske är det han som bär smittan?) Det har inte varit sådant pådrag sedan hönsen fick fjäderfälus och det är ALLVARLIGT!

Jag har också provat med att linda in ett näpet rotsystem i vitmossa. -Den värderade växten, den var blå och helt underbar, avled nästan direkt. Det gör vi aldrig om. Under sorgeperioden hände det förvissnade liket kvar i köket för att stämma till eftertanke och lärdom? ändra aldrig på ett fungerande koncept. Men jag hade aldrig kunnat tro att den skulle kunna trivas på det viset, med helt bara små rötter som trevade omkring och liksom i förtvivlan sökte något näringsrikt i luftrummet omkring sig. Jag har ju hela min referens i pelargonens gödselfrossande väsen, där ett barrotssystem aldrig skulle kunna passera. En förfördelad pelargon är inte rolig att tas med, så man lär sig snabbt var den vill att skåpet ska stå.

Nu koncentrerar jag mig på att inte köpa fler orkideer, men likväl vet jag var jag till sist alltid hamnar. -I blomsterhandeln framför en skönhet som med sin allra ljuvaste röst lockar mig: "Köp mig, köp mig... jag kommer att förändra ditt liv, jag blommar med en ljust gul blomma... jag är oemotståndlig..."

Jag tror jag vet hur det går.

Nyckelord: Pleionepriset 2008