Nyckelord: passion

Jag insåg snabbt att jag behövde en måttstock gällande antalet plantor för att det inte skulle spåra ur totalt. Har därför försökt hålla jämna steg med Rafael Nadals Grand Slam och Masters titlar. Men nu ligger spolingen lite efter. Funderar på att byta till Federer istället.

Jag sätter gränsen så här: Om jag inte hinner med att ge varje planta individuell omvårdnad utan skvätter på den lite vatten utan att studera den närmare vid varje tillfälle, då har jag för många. Alltså är det en fråga om hur mycket tid jag kan ge min hobby. Just nu rör det sig om ca hundra plantor. Jag hade fler tidigare men drog ner då jag inte hann med dem.

Jag gör också som Alf Forsblom, och håller mig till ungefär 90 plantor,
mest olika arter och hybrider av Cattleyor och Phalanopsis.

Jag har bestämt mig för släkten. Köper (eller försöker hålla mig till) Phalaenopsis, Aerangis och Dendrobium. Köper oxå i princip bara småväxta och monteringsbara.

Men ibland går det inte att hålla sig... mitt stora skåp köpte jag i våras och trodde det skulle räcka läääänge för nya raringar, det är redan fullt...

Jag köper bara släkten från Asien. Men det finns ju oändligt många ändå...

En vurm måste man ha, och bin kan man ju oxå svärma för Det lät intressant alltihop det där! Jag gillar verkligen bin och humlor, det uppstår bara vissa misssförstånd ibland i vår kommunikation. T.ex. tror bin att en härligt öppen sandal som kliver omkring bland sensommarblommande låga astrar kan bli en utmärkt vilstol, kryper in medan man har vikten på tårna (och uppmärksamheten!) åt ett håll, och sedan skiftar man vikt och - aj aj aj så ont det kan göra i både bi och tå! Tur att inte din make var den som blev biets baneman i alla fall

Ha ha ha! Tack för den historian! Jag kommer att le hela kvällen!!
Jana

Jag kan se detta framför mig,tack för den historien plopp !
Monika

Kollade lite vad ni har för er och då hittade jag din bihistoria. Mycket bra.
Då kom jag att tänka på min mormor och morfar som bodde i Hånger och morfar som alltid hade bin. När bina svärmade måste alltid han ha sådan där "näthatt" på sig medans mormor kunde ta in dem utan något skydd. De försökte inte att sticka henne. Bin är mycket intressanta och intelligenta sa min morfar. Vi barn höll inte med.

Jag höll på med biodling i ca: 25 år, och det populäraste ämnet på alla träffar var vilken biras
som var bäst, var man köpt sina drottningar, längden på olika rasers tungor, o.s.v., fördelar med
olika raser avseènde aggresivt beteènde, men inte tyckte vi att vi var särskilt nördiga för det. Själv hade jag den kaukasiska rasen, lång tunga, eftersom man odlade mycket rödklöver i mina
trakter då, Italienska bin är dock för lata att sticka folk, det är därför de är populära.
Däremot var det väldigt spännande att köra 7-8 mil med en svärm i en papplåda, min dåvarande
bil var en liten minicooper, och bin har en tendens att inte vilja vara instängda någon längre stund,
så oftast hängde de någon helt annanstans i bilen när jag kom hem.
Som karl med intresse för orkidèer, anses man som väldigt nördig däremot.

Tack för de härliga historierna/kommentarerna! Min morfar har också en hatt med nät någonstans på landet, men jag kan inte påminna mig om att jag sett honom i farten med några bikupor när jag var liten. Mina kompisars mamma i grannbyn höll dock på med bin för några år sedan ett tag, jag har kvar burken med deras etikett tom! Honung gillar jag, men bikupor känner jag mig trots allt inte särskillt intresserad av. På tal om ympning av äppelträd så har vi där emot ett träd med Ingridmarie och tre andra sorter i ett och samma träd som min morfar är skyldig till!
/Mvh I

Men visst är nördar härliga?! Jag gillar nördar och galningar, även om jag inte alltid delar deras passion för det ena eller det andra, så tycker jag det är så sympatiskt med människor som går sin egen väg. En son till en av mina arbetskamrater har t.ex. snöat in på Star Wars och har i princip ett eget litet museum med autentiska ritningar till diverse rekvisita, foton på skådespelare och honom själv, "lasergevär" och t.o.m. en storm troopers uniform, gjuten i samma form som de "äkta". Han ska denna helgen agera imperial guard i Jönköping, tror jag det var, åt några VIPare, bo på fint hotell och vara med på stor mottagning. Och det är inte första gången. Han har också, tillsammans med andra som han, deltagit i sammanhang med Lordi. De har ett globalt nätverk och chattar med varandra, handlar av varandra och träffas och har kul. Låter det bekant )...?

Nörd är kanske vad vi kallar någon vars passion vi inte delar? Håller helt med Plopp, det är härligt med passionerade, egensinniga människor, nästan oavsett vad deras intresse är. Jag kan t.o.m bli sittandes och lyssna på motorljud i radion när Bosse bildoktorn är i farten, inte för att jag är ett smack intresserad av motorljud, tvärtom, men han berättar ju så entusiastiskt!
Apropå bin så verkar det vara smått om dem i år? Det brukar vara mycket bin i min trädgård eftersom jag odlar mycket växter till dem, humlorna och fjärilarna, men i år tycker jag mig knappt ha sett några bin alls, och färre humlor.

Tack, Eva! Dina ord träffar mitt i pricken!!! Jag tror att det är flera av oss som känner igen sig och får en bekräftelse av din fantastiska sammanfattning. Visst är det utmanande och extra härligt med våra orkidéer!!! Så… man blir glad för all hjälp man kan få!!! /L.

"...nästan som tokar" skriver du, Tiger. Så tusan heller, FULLSTÄNDIGT GALNA, det är vad vi är. Men vad gör det så länge det står några rara små orkidéer på fönsterbrädan och förgyller våra liv. Dessutom är vi ju i gott sällskap av varandra!

Första orkiden jag köpte var en Dendrobium nobile, troligen en hybrid, men den blev inte alltför långlivad...

En helvit Phal. Den finns vid liv än även om den verkar ha sett sina bästa dagar.

Min var också en vit phal, den blommar nu och är fortfarande en förebild i alla mina nyköp. Igår köpte jag en ny vit hybrid som har likadana blommor, med en förhoppning att den ska vara lika tålig och blomvillig som min första! Gammal kärlek rostar aldrig

Min första orkidé fick jag av min sambo sommaren -04. Det var en Phalenopsis och jag var överlycklig när jag fick den att blomma om året efter. Förra året ville den inte blomma, fastän jag skötte den som jag brukade. Nu har den fått ytterligare några blad, ser ut att trivas i österfönstret så jag hoppas den vill blomma för mig i år.

Min första orkide var en liten keiki från en Dendrobium som jag fick av Malmis här på forumet för ca 10 år sedan ,den finns inte längre men var väldigt vacker !
Monika

Jag minns inte riktigt, förutom att det var en Phal, som väl dog så småningom... Den äldsta orkidén jag har nu är just en vit Phalhybrid.
Om man ska få stopp på detta missbruk (varför i hela friden man nu skulle vilja det!!!) så tror jag att man måste förbjuda Phalaenopsisar i mataffärerna. Det är väl där de flesta av oss har trillat dit?

för mig var det okså en Phalaenopsis sedan kom det en onsidium som ej längre finns. och nu ett par år senare har jag ett tretiotal och alla kom av någon konstig anledning på sama gång. Jag håler med om att det är där mantrillar dit och i uppsala så kan man hita många spänande orkideér i mataffärerna (ICA).

Min absolut första var oxå en Phalenopsis!

Min första orkidee var en phal, som för många andra här.

En vit phal i 50-årspresent var min första som nu befinner sig i orkidehimlen.Håller med Karin P, har en extra svaghet för vita phallar.
Anette

Dendrobium Stardust "Chiomi" Orchidehuset
Moderplantan dukade under i spinn men keiki blev kvar och är nu stor och yvig.
Se bild på min sida.

Den förstår jag att du föll för, Anita!

Min första var en phalaenopsis hybrid som jag fick i "tack för denna sommaren" present... Föga anade jag vilket beroende den skulle leda fram till...

Jag ägde först ett par phal. men de var inte de som drog in mig i Passionen. Det gjorde i stället en en mörkt vinröd paph.hybrid av Maudie typ som jag ännu har. Just nu har den fyra utslagna blommor och tre knoppar och jag väntar bara på en nog ljus dag att få fota den (den finns redan i mitt galleri, bl.a som "dansande paff") En väldoftande zygopetalum satte s.a.s spiken i kistan, och på den vägen är det...paffar och zygosar tillhör ännu favoriterna

Min första var en vit cymbidium, men det var inte den som fick mig att falla dit helt. Ca ett halvår efter cymbidiumen hittade jag en gul, halvt överblommad cambria i matbutiken för 29 kr. Hjärtat slog en trippelvolt! Inte för att den var speciellt vacker, men vilken känsla av lyx att gå ut ur butiken med en riktig orkidé för så lite pengar. Vårdade ömt ihjäl den ett år senare. Hade ingen aning om hur man skötte orkidéer (jodå, cymbidiumen hade också flyttat till orkidéhimlen vid det här laget). Det som fick mig att falla ordentligt var en ljuvlig blå vanda. Köpte den i inflyttningspresent till mig själv 2003, och dog gjorde den ca 1 år senare. Det var på tok för mörkt i gamla lägenheten, och eftersom jag inte var bekant med Orkidéprat på den tiden trodde jag det räckte med att duscha den med sprayflaska varje dag.....

Mmm, man påverkar mer än man är riktigt medveten om! Hade dotter med kompis i hasorna på stan häromdan och hör hur kompisen säger " kolla, det där är såna som din morsa gillar, va'?" De hade stannat vid ett blomsterskyltfönster och stod och pekade. Hör då dotterns replik som gick rätt in i modershjärtat: " vadå morsan gillar, JAG gillar oxå orkidéer, de är urhäftiga, och det där är en ovanligt snygg pahiopedilum, den ska vi säkert ha!" Morsan glödde
Tyvärr var den ovanligt mörka snygga "paffen" lyxplanterad i ohålad kruka med diverse annat (ett smakfullt floristarrangemang) och kostade därefter, och de hade ingen "naken" kvar, så det blev ingen affär...

Ja det är verkligen sant att man påverkar. Min pappa bara skakade på huvudet åt mig för ett tag sedan men nu har han blivit lite mer intresserad och står till och med och tittar mig över axlen när jag är här och tittar på alla underbara bilder.

Ja det är härligt när orkidéfebern sprider sig!!

Våran bekantskap har slutat säga något. Då vi har 20 akvarium med malaviciklider+ alla mina orkisar.

Min sambo skaffade sig nyss sin första orkidee. Han skulle ha en som han kunde montera.. Trodde inte att han visste vad det var för något . Sagt och gjort. När utställningen på blomsterlandet i Halmstad var slut gick vi dit. Hittade en Brassada orange delight. Den skulle han ha.... kostar ju bara 50 kr.. gör inget om det misslyckas...
Så nu duschas den varje dag.. så kan det gå.

Håller med om att det finns för mycket curlingorkidéer ..

Hehe.

Nej, det stämmer utmärkt. Orkidéer är över lag väldigt stryktåliga och jag tycker att de för det mesta är LÄTTARE att sköta än vanliga krukväxter. Det är till och med så att de kan blomma bättre om man inte sköter om dem så minutiöst. Om de aldrig lider lite ibland så behöver de aldrig anstränga sig för att fortplanta sig...

Personligen så är jag lite av en pedant som verkligen tycker det är roligt att experimentera och försöka hitta "de bästa möjliga förhållandena" för mina växter. I undantagsfall behövs det kanske osmosvatten och extrabelysning då plantan är lika petig som jag, men i de allra flesta fall går det, som bekant, lika bra med selleri.

Håller med dig, Mattias, och känner igen mig Ibland "förläser" man sig och glömmer att lita på sin egen kunskap och sina sinnen. Hörde nån gång nånstans att det enklaste sättet att få reda på hur en planta mår är att se och känna på den - och det tyckte jag var ett utmärkt råd! Därmed inte sagt att man inte ska lära sig så mycket man kan, men man ska inte glömma allt det man redan kan inom sig heller Och så får man fråga dem : vad önskas här då? Får man då en beställning på en parasolldrink vid poolkanten så är det väl bara att pallra sig iväg till mixern, lägga handduken snyggt över armen och komma med brickan ; "One White Moss on the rocks ordered, Madame?"

Man ser ju på växten om den inte mår bra och ser ledsen ut. Dessutom finns det ju orkisar för alla förhållanden, varm eller kallt, lite eller mycket vatten, mycket eller lite vatten. Det är bara att välja vad som passar en bäst. Att de sedan blir snyggare om de sköts optimalt det är en annan sak.

Att se och känna hur plantorna mår tidigt är en svår konst. Lättare är att se skillnader. Att se temperaturbehov, ljus och mark eller bark är mycket lättare än att klara viloperioders snålvatten och långsemestrar. Se min Sida och Profil och Bilder.
Mattias
Hur många procent av dina orkidéer blommar nu för fullt och vilka arter är så bra?

Jag har en del småplantor och nyss överblommade plantor... jag färstår inte vad en procentberäkning ska vara till för nytta? Men är det så att du har närmare 100% av dina plantor blommandes för jämnan så har du min största beundran.

Håller med fullständigt Mattias!!! Jag har samma erfarenhet att det går bäst när jag småignorerar dem, jag vattnar regelbundet, använder näring mindre regelbundet och ändå blommar det. Jag har en blomsterlampa tänd på vintrarna men där slutar det. Blir jag för upptagen av de tekniska aspekterna så tycker jag att det blir mer plikt än nöje. Och det var inte för pliktens skull som jag började med orkisar.

Jessika

Håller också med. Det ska ju vara kul inte bara jobb.

Har man ett intresse eller hobby tycker man att det är kul, det hänger ihop naturligt. För mig är det viktigt att rötterna anpassar sig själva att klarar viloperioderna och att det är omöjligt att övervattna. Temperaturer och ljus är fullt tillräckligt att hyggligt klara av och kul att flytta kring och prova sig fram.
Min erfarenhet är att vara nöjd när bara en tiondel blommar och att de andra trivs.