Nyckelord: kåseri

Orkidéer som studiebefrämjande medel
- eller konsten att motivera en orkidot -

Under läsåret har jag försökt förkovra mig i datoranvändning. Den ena kursen heter Information och layout. Där har man emellanåt fått välja lite fritt, så det har för min del blivit till exempel visitkort med guckusko, bokomslag och affisch med motiv av Paphiopedilum och cd-etiketter med Pleione.
Ett ganska knastertorrt avsnitt handlade om att koppla byråkratiskt korrekta dokument för utskick med adresslistor. Där lyckades jag liva upp det hela en aning genom att klämma in orkidéer på mottagarnas adresser. De fick bo på Coelogynegatan, Dendrobiumallén, Cattleyagränd och liknande. Stavningskontrollen blev som ett enda långt uppnystat rött garn, dylika ord hade den inte hört talas om.
Nu är jag i slutskedet av den kursen, och snart ska jag få välja ett eget ämne att göra Power Point presentation om. Min lärare har, med ett lätt ironiskt lyft på ena ögonbrynet, framkastat en vågad gissning att den kommer att handla om orkidéer...

På den andra kursen där man tar datakörkort, ska sju delkurser klaras av med hjälp av specifika uppgifter, och sedan examineras. Efter att ha harvat mig igenom de första fem modulerna, stundtals morrande över hur onödigt krånglig pc-miljön är jämfört med den lätta, kära Macen därhemma, och sedan överraskat mig själv med att finna oväntat nöje i formelsyntaxer, började jag ändå bli lite less.
Vårkvällarna lockar med trädgårdspyssel till ackompanjemang av rödhakars, koltrastars och bofinkars välljudande konserter och stjäl ohjälpligt min koncentration från skärmstirrande och databashantering.
Min lärare måste ha uppfattat denna starkt sviktande studiemotivation, för han började ha pedagogiska utläggningar om hur skönt det är att ändå ha allt gjort före sommarlovet, hur elever som inte gör färdigt medan de är igång sällan slutför kursen och får sitt kort, och hur synd det väl vore när jag nu jobbat så hela året.
När detta ändå inte väckte den omedelbara respons av strålande entusiasm han tänkt sig bestämde han sig tydligen för storsläggan, för då klämde han i med argumentet att ?Du förstår vad praktiskt det blir för dig att lägga upp en databas över dina o-r-k-i-d-é-e-r! Tänk så spännande att göra urval, låt oss säga på de plantor du skaffade ett visst år, eller efter ett visst inköpsställe, eller efter blomningsfrekvens?!?
Inför detta var det ju bara att kapitulera. Vem vill inte ha sådan rekorderlig ordning och sådana svindlande urvalsmöjligheter? Alltså lärde jag mig även det sista avsnittet och klarade mina tester, och är numera berättigad att ?köra? dator.
Och min databas? Ja, den ska bli. Någon tyst och regnig sommarkväll?

Nyckelord: kåseri, orkidéer som studiemotivation

Äntligen kom den, en dag med uppehållsväder och en glimt blå himmel då och då. Har väntat på den då lilla söta Paphiopedilum fairrieanum nu slagit ut och jag ville ta bild i dagsljus för att fånga färgerna bäst. Blomman visade sig oxå vara lite skadad på ena sidan läppen, har kanske legat emot något under flygresan i kartong, så risken är att den inte håller sig kvar så länge. Här gällde"Carpe Paphiopedilum" och det kvickt.
Riggade upp en stadig stol ute på altanen och hängde över en svart långkjol för bra bakgrund. Kamerabatterierna var nogsamt fulladdade, alla förberedelser gjorda, det var bara att hämta de två som skulle vara dagens modeller för att ha dem till hands strax innanför dörren. Då ringer telefonen. Ser på skvallerbyttan att det är en långpratande bekant som jag inte hört av på länge, nej det går bara inte att ta det nu, tack och lov för telefonsvarare.
Nå, ut igen och provställa krukan, vilken vinkel blir bra? Så där blir nog fint...va' ringer det på dörren nu? Jaha, köpa julkärve av scouterna, jovisst, vänta lite.... Får ta in krukan en stund igen så att sötingen inte blir så kall, det är ju bara sex grader.
Nå men nu då...ska just ställa krukan på stolen igen då där plötsligt sitter en katt. Nu passar det minsann. Alla som försökt fota katter vet att det mest brukar bli halva katten kvar på bilden då den andra halvan redan hunnit bort medan man trycker avtryckaren i botten. Nu tyckte lilla damen att jag skulle få beundra henne: poserade, kråmade sig och var allmänt oemotståndlig. Nå ett kort då, men nu får du allt gå ner.
Nerfösning av katt från tyg innebär att tyget sitter fast och följer med. Så även denna gång. Bara att plocka bort alla fastnaglade klor och rigga upp det hela igen. Dit med krukan, vrida lite, ner på knä på hala, blöta trädäcket, var är skärpan, oj vem knuffar mig framåt? Nästa katt. En sexkilos, på intet vis magerlagd herre som bara vill påpeka att det är tomt i matskålen nu igen, vill matte vara så snäll att åtgärda det innan jag svälter ihjäl, tack. Medan jag häller upp en portion som borde mätta en schäfer, för att förebygga nya påtryckningar, blir himlen plötsligt väldigt mörk.
Ska det regna i alla fall nu? Men det stora molnet drar i alla fall bort efter en stund, jag har lurat in katterna bakom stängda dörrar och nu var det väl katten oxå om inte bilden ska tas.
Blomrosetten har vuxit sig snett framåt i krukan, och den tunna stängeln böjs än mer av blommans tyngd, så för att kunna se den har jag fått binda upp den vid en ack så ful men nödvändig stödpinne. Denna pinne tror uppenbarligen att det är nån slags audition på gång, för hur jag än vrider och försöker gömma den, dyker den upp som gubben i lådan när jag tittar i sökaren. Hmmm. Provar att ta bort den, men då måste jag ligga ner och fota uppåt för att se det söta ansiktet, vilket ger underliga ljusmätningar och kameran blir snurrig. Nå, var med då, din (censur, censur) pinnuschling.
Äntligen vilar fingret lätt på avtryckaren, skärpan hittas, det är bara att smeka ned fingret i botten...När sjutton började det blåsa? Den allra svagaste lilla pust har plötsligt fått för sig att bjuda upp till dans runt stolen, och den lilla tunna blyga stängeln är inte sen att tacka ja och låta sig föras med i en smäktande tango. Än böjs den hit, än böjs den dit, och skärpan är ett minne blott.
Vid det laget har jag härsknat till en smula. Det var väl tusan phalenopsisar om jag inte ska få en bild! När upptäcktsresande får hänga ut över lodräta stup med ena foten i en rot som enda livlina, kanske med betydligt mer blodtörstiga varelser än katter i hälarna, och lyckas fånga något tjusigt, sällsynt exemplar ur orkidésläktet på plåten, ska väl jag kunna utmana en alldeles tam krukodlad liten sak på min egen altan med digitalkamera! Nu jäsingens får det vara nog, nu håller ni er stilla och ler! Knäpp! Klick! Knäpp, och därmed basta!

Nyckelord: fotograferingsvedermödor, kåseri

Orkidéliv. Man vänder och vrider på dom. Kollar undersidorna och drar med handen utefter bladen. Man liksom bönar och ber; eller försöker övertala, "snälla... blomma snart." Saker händer så sakteliga, men helt på växtens egna villkor, om man som jag inte behärskar de lärdas alla knep. Nu har den stora jungfruskon en luden knopp som långsamt söker sig ut ur sitt hölje. Den snabbare Ascocendan har en stängel som växer några millimeter varje dag. I växtlampans sken gnistrar små droppar av glukos. Den får dricka två gånger per dag nu för att knoppen inte ska torka ihop så som den gjort en gång förrut. Beallaran skyndar också på, och jag blir glad då den ser ut att orka blomma ännu en gång trots blomningen i april. Jag gläder mig också åt att ungplantan av Cattleyan från Frankrike äntligen efter så lång tid har etablerat sig hos mig och belönar mig med ett nytt skott, men oroar mig över att Elizabet Fulton inte ser ut att vilja växa ur sina barnaskor. Kanske behöver den bara mer tid än andra. Ur de små krukorna med Phal. equestris och tetraspis sträcker sig något som vid en första titt liknar taniga luftrötter, men som vid närmare betraktande visar sig vara stänglar med små knölar/knoppar ytterst. Bara två blommar hos mig nu. Den gula som är nästan lika lysande och evig som solen, och gårdagens köp, en Ludisa discolor. Den senares ljuvliga blad kommer aldrig att upphöra fascinera. Kanske är den intressantast av de orkidéer jag har. På en botten av mörkt grön sammet har linjer i orange målats dit med en ytterst smal pensel. Sedan har bladen fodrats med siden i en matchande orange färg. Små blommor sitter fästa på en lång stängel. De näpna blommorna kräver koncentration och goda ögon för att närmare kunna betraktas. I mitten en smörgul glänsande klick. En blomma man blir glad av. Jag kommer aldrig att tröttna på min Ludisia!

Nyckelord: kåseri