1/11: Behovet av en vakare.

1/11 -09

Av repslagarn.

Brrr. Där kom det igen, en diffus känsla som gjorde sig påmind allt oftare. Det föll en lätt sorgsenhet över honom. För det mesta hände det på morgonen när han lämnade hemmet för att åka till jobbet. Hösten hade slagit till och det var mörkt och kulet att gå till bussen. Han trivdes mycket bra på jobbet så det kunde inte vara anledningen till det här nya obehagliga som hemsökte honom. Varför, vad är det som händer, ska jag beställa tid på vårdcentralen, var några av alla frågor som dök upp i hans huvud.
Några dagar senare hade tankarna klarnat en del. Allt hade börjat några dagar efter att vakaren slutat blomma. Den hade gett en stark känsla av värme och trygghet. Vakaren var en orkidé, en Paphiopedilum gratrixianum (det gick knappt att uttala namnet) som han hade fått i födelsedagspresent. Den hade haft tre raktuppstående stänglar med var sin fantastisk blomma. Blommorna var vända åt var sitt håll och han tyckte att dom stod där och vakade över honom. Nu, med bara bladverket kvar var det något som fattades, en känsla av otrygghet hade trängt sig på.
Skulle han få uppleva en sådan blomning igen? Växten såg ju frisk och fin ut även utan blommor. Det kanske kunde komma nya. Men skulle det ta lång tid? Han hade fått lite tips om hur den skulle vattnas, men skulle det räcka?
Internet, där kunde man hitta det mesta. Den kvällen blev mycket sen. En helt ny värld öppnade sig. Vilka enorma skatter som fanns att fördjupa sig i. Han insåg att det kunde ta tid innan nästa blomning så han började att besöka blomsteraffärer för att hitta en ny vakare. Ingenstans kunde han hitta det han sökte. Han köpte några orkidéer av andra arter och läste allt om hur man sköter dom. Han gick på utställningar, beställde nya arter på internet, några påminde om vakaren men hade ändå inte samma känsla.
En tid senare började det bli fullt i alla fönster, blommor som trängdes med nyinköpt tilläggsbelysning osv. Hur mycket tid och pengar han än lade ner på sin nya hobby kunde han inte hitta tillbaka till känslan han hade haft när hans kära vakare blommade. Hela tiden fanns en krypande oro i kroppen. Nånting höll honom kvar i ett grepp han inte hade förmåga att slita sig ifrån. Om bara hans kära vakare kunde blomma igen skulle allt bli bra.

Kunde det verkligen bli det när ?orkidédjävulen? hade satt sina vassa klor ihonom?

Nyckelord: Pleionepriset 2009