Släktet Laelia

Arterna i detta kända släkte har vida skiftande krav på sin odling. Alla belönar de dock odlaren med vackra blommor.

Släktet Laelia består av 50-70 arter utspridda från Cuba och Mexico till Argentina och Brasilien. Plantorna bär generellt tjocka blad och färggranna blommor.

Odling

Släktets arter delas upp i ett antal botaniska grupper. Gruppernas arter återfinns i olika habitat och därför diskuteras nedan deras odling utifrån de olika grupperna.

Cattleodes-gruppen

Innehåller följande arter: crispa, fidelensis, grandis, lobata, perrinii, purpurata, tenebrosa, virens och xanthina.

L. purpurata, L. crispa och L. lobata är troligen släktets mest eftertraktade arter. De är vackra och storblommiga.

Denna grupps plantor odlas såsom Cattleyor odlas. Ge dem alltså medeltempererat eller varmt och relativt frikostig vattning under våren och sommaren. Luftfuktigheten är under denna tid hög i plantornas naturliga utbredningsområde. En kallare, torrare vila under hösten och vintern uppskattas av plantorna.

Hadrolaelia-gruppen

Innehåller följande arter: alaorii, dayana, jongheana, praestans, pumila, sincorana.

Man finner främst dessa arter i Brasiliens inland där regnskugga finns på grund av att havsvindar ej når dit. I dessa områden finns partier med skog med savannliknande områden mellan. Varma, torra dagar och kalla nätter är typiska för området och temperatur- och fuktighetsvariationerna är kraftiga mellan vinter och sommar likväl som mellan natt och dag. Många orkidéer har i dessa områden utvecklat avancerade processer och skyddsåtgärder för att klara variationerna i naturen. Bland annat:

- Tjocka blad och pseudobulber lagrar näring och vatten.

- Blad formade som Vn eller nästan runda för att minska exponeringsytan och vattenavdunstningen.

- Öppningarna som bladen andas genom anpassas för att kunna minska och öka andningen beroende på period.

- Vaxlager kan skydda mot avdunstning och hetta.

Microlaelia-gruppen

Innehåller följande arter: cattleyodes, lundii.

Denna grupp plantor återfinns naturligt på Brasiliens högplatåer och odlas således som plantorna i Hadrolaelia-gruppen ovan.

Eulaelia-gruppen

Innehåller följande art: speciosa.

Denna art återfinns naturligt på över 2000 meters höjd i Mexiko. Den kräver soliga, kalla förhållanden vilket ofta är svårt att skapa i odling.

Parviflorae-gruppen

Innehåller följande arter: acinnamomea, angereri, bahiensis, blumerscheinii, braderi, brevicaulis, briegeri, caulescens, cinnabarina, crispata, crispilabia, endsfeldzii, esalqueana, flava, ghillanyi, gloedeniana, harpophylla, itambana, kautskyi, lilliputana, longipes, lucasiana, macrobulbosa, malletii, mantiqueirae, milleri, mixta, pfisteri, reginae.

Denna grupps namn, 'parviflorae' kommer från att arterna vanligen är småblommiga. Deras kraftiga färg kompenserar dock deras storlek väl.

Nästan alla dessa arter växer litofytiskt direkt på stenar utan skydd av humus. Naturligt finner man dem ofta på bergväggar och stora delar av växten växer direkt i luften. Deras rötter letar sig genom springor och in i snabbt uttorkande hål i stenarna. Plantorna liknar på många sätt andra xerofyters plantor då de har tjocka eller läderaktiga blad att samla vatten i. Arter med tjocka, korta blad och korta tjocka bulber lever fullt exponerade för solen. Plantor med läderartade blad och längre bulber skuggas vanligtvis av högre plantor över vilka de skjuter upp sina blomstänglar. Även några tunnbladiga arter finns i denna grupp och de odlas som Cattleyor.

Desto tjockare blad en planta ur Parviflorae-gruppen har, desto mer ljus krävs för att den skall trivas. Medeltemperatur önskas och så låga temperaturer som 11-13 grader passar under vinternätter. Låga temperaturer under vintern stimulerar blomningen. Låt rötterna torka mellan vattningarna. Efter blomningen önskar plantorna vila. Sluta då helt att vattna men ge enstaka sprayningar. Börja vattna igen först när det nya skottet visar sig. Håll luftfuktigheten hög genom att exempelvis spraya plantorna var dag.

Då plantorna växer luftigt i naturen måste en mycket luftig kompost ges i odling. Exempelvis kan sten och grus användas, förutsatt att den ej är för sur eller basisk. Även trädormbunke i stora bitar kan användas. Bark bör ej användas förutom i mycket stora bitar då detta material håller för mycket vatten. Man kan tänka sig att montera plantorna om de kan monteras på en horisontellt hängande korkbit.

Podalaelia-gruppen

Innehåller följande arter: anceps, albida, autumnalis, rubescens.

Dessa mexikanska arter utsätts i naturen för fuktiga, varma somrar och kalla, torra vintrar. Många av dem kommer från hög altitud och önskar därför kyla. Plantorna bär tjocka blad och tål således ganska kraftig torka och övervattning är ett säkert sätt att döda plantorna.

Calolaelia-gruppen

innehåller arter som numera anses utgöra det separata släktet Schomburgkia.

Av Björn Johansson (publ. 10/6 2003, uppd. 12/6 2003)
Källa: Philip C. Tomlinson

Laeliabilder

Laelia anceps Laelia flava

Laelia anceps
Foto: MG

Laelia flava
Foto: SM

Laelia lindleyana Laelia rubescens

Laelia lindleyana
Ill: LL

Laelia rubescens
Från Flore des serres et des jardins de l'Europe av Charles Lemaire med flera

Laelia superbiens

Laelia superbiens
Från Flore des serres et des jardins de l'Europe av Charles Lemaire med flera

bildsida: 1